GAAAAH! JAG BLI SÅ FCKING SUR! NÄR JAG SKRIVIT MEGAMKT PÅ ETT KAPITEL OCH SKULLE SPARA, SÅ LOGGADES JAG UT OCH ALLT FÖRSVANN!!!

/ Nessa

Jo, ni ser vad hon har på sig! (:
 

Varför i helvete blev jag förvånad?
Hon var.. Natalie..

Natalie är vacker.

Med hennes långa röda hår o bruna ögon..

JOLLIE!

Aja..

Jag rättade till baskerna som halkat lite på sned, och klappade med handen på stenen brevid mig.

Hon satte sig tveksamt, och lät ansiktet vila i händerna.

Det röda håret skymde hennes ansikte, och med den bruna handen drog hon bak det bakom örat.

Med hjärtat dunkande i bröstet försökte jag komma på vad jag skulle säga.

Vad skulle man säga till nån man mobbat i hela äns liv för utséendet, när den igentligen var strålande vacker.

Jag vred lite på mig, och kände mig obekväm.

Sedan tog jag försiktigt handen om den lilla fjärilen på halsen.

Mammas gamla halsband gav mig mod, och jag tog ett snabbt andetag.

" Natta, det är nåt jag vill att du ska veta... " började jag försiktigt.

Jag skulle precis öppna munnen för att säga resten, men avbröts.

Bakom Natta stog Zayn, och flinade.

Jag tittade undrande på honom, och han satte fingret mot läpparna för att visa att jag skulle vara tyst.

Jag knep ihop läpparna, och suckade.

" RUAAH! " röt Zayn, och grep tag om Natta.

Hon ryckte skräckslaget till, och vände sig om.

Den rädda blicken blev plötsligt mjuk o förälskad.

" Hallå! " kvittrade hon.

Jag reste mig tyst om, och smög bort utom synhåll.

Där lutade jag mig mot närmaste träd, och blickade ut över det glänsande vattnet.

Fler visste alltså om denna sjö.

Mammas sjö brukade jag kalla den när jag var liten.

Med sin strålande skönhet påminde den om henne.

När jag sa det till henne skrattade hon bara.

" Inte är jag vacker jag! " sa hon och log.

" JOO! " skrek jag o klängde mig fast vid hennes ben.

Vid den där lilla återblicken märkte jag inte att tårarna börjat rinna igen.

Jag märkte det inte förrän en mjuk hand strök bort de.

Min blick for upp och mötte .. Harrys.

" Harry? " viskade jag mållöst.

Han log vänligt, och strök med fingret över kinden där ännu en tår sakta glidigt fram.

" Blev din vän... upptagen? " log han o nickade lätt mot Zayn o Natta.

Jag skrattade tyst, och grep tag om Harrys hand.

Han protesterade inte utan lät den vila mot min kind med min hand på sin.

Jag la huvudet på sne, och tittade på Harry.

Men hans hassel-bruna ögon och gulliga smile-gropar.

" Du är som alla andra, eller hur... " mumlade jag.

Han log lite roat.

" Nej, jag tycker också att du är vacker, men det är inte därför jag vill ha dig.. " svarade han.

Jag log, och tog varsamt ner händerna från min kind, jag släppte den, och gick bort till Natta.

" Natta, jag är ledsen, ledsen för all falsk skit jag gett dig! " sa jag högt.

Natta vände sig sakta om från Zayn, och tittade på mig.

I kanske 10 sekunder bara tittade vi på varanndra.

Till sist suckade hon och reste sig.

Hon gick fram till mig, och satte handen mot höften.

" Jag är ledsen att jag kallat dig ful, när du är vackrast i värden... "

" Och jag tror att Zayn här håller med.. " sa jag och lutade mig åt sidan för att granska Zayn.

Han flinade, och nickade stort.

" Iallafall så vill jag gärna att du ger mig en chans, för jag vill gärna vara vän med dig.. " sa jag mjukt, och tittade in i hennes ögon.

" Joline.. jag vet inte vad jag ska säga... Men en sak.. hur vet jag att du inte ljuger? " frågade hon med en tveksam stämma.

Jag stirrade på henne, men vek snabbt undan med blicken.

" För att du är fantastisk, sanningen är den att jag har retat dig för att jag gillar dig..

För att du är en fantastisk person och en vacker flicka.

Jag vet att du har det svårt, och vill gärna hjälpa dig... " sa jag, och darrade lätt på rösten när

jag insåg hur sant det där var.

" Okej, Jollie... Vi kan vara vänner.. "

Där sprack det...

________________

;))

Hoppas Nessa hemma snart... 

Hajjsan, Nessa har nt kunnat skriva och kmr nt kunna göra det på ett tag.

Nessa ska nämligen resa bort.

~ En månad senare ~

Med tunga steg gick jag mot den lilla sjön.Den hade varit min favoritplats i nära ... hela livet.

Sjön var den enda platsen jag kunde tänka ordentligt. Dessutom var det ett bra gömställe från pappa.

Ingen brukade komma dit. Ifall det kom någon så var det någ en hemlös gubbe.

Absolut ingen visste om detta ställe förutom jag. Det var bara jag. Även om det kunde komma någon annan slår jag vad om att det skulle varit första gången.

Längst inne i skogen ligger den. Platsen där vattnet är kristallklart, aldrig regnar, den bästa platsen med lugn och ro och ensamheten.

Min bästa vän. Ensamheten. Hon hade följt efter sedan barnsben.

Sjön hade varit en utmärkt plats att träna gymnastik på. I den sporten behöver man lugn och diciplin.

Även i konståkning. Fast i den grenen var jag inte lika duktig.

Men denna gången var jag inte ensam. Vid en av klipporna närmast vattnet satt hon. Joline.

Men hon var helt förändrad. Hon hade skinnstövlar (vilket hon sade att hon aldrig skulle ta på sig), en svart skinnjacka och ett svart hårband.

Där satt hon, gråtandes och stirrade utöver vattnet.

Natalie, du måste ju säga hej åtminstonde!

" H-hej ..." stammade jag fram.

Joline vände blicken mot mig, och tappade hakan.

_____________________________________________________________________________________________

Sista delen för Nessa på ett tag ...

Och ni ser på bilden vilka kläder Natalie hade på sig. Aja, seeya!

Förlåt att jag inte skrivit, men har haft noll fantasi!

--- en månad senare ---

" Lovar du att du klarar dig? " frågade Elizhabet för femte gången.

Jag suckade irriterat.

" Ja Liz, jag har vart på sjukhuset i en månad och tre veckor! " svarade jag, och himlade med ögonen.

Liz suckade, och granskade mina kläder.

Jag hade på mig ett par svarta jeans och ett ganska långt fransigt linne.

Visst var det inte det snyggaste i garderoben, men det kändes som om jag hade förändrats efter olyckan...

Jag tog upp den mörkbruna skinnväskan, gav Liz ett leende, och gick stadigt bort mot utgången.

Jag öppnade dörren, och blev nästan bländad av solljuset.

Fåglarna kvittrade, solen lyste.

Himlen var klarblå och det var grönt överallt.

Jag fick dra efter andan.

Det var.... vackert.

Jag log stort medans jag började promenaden till stan.

Barn skrattade och lekte, tillochmed vuxna skrattade.

Jag gick, tills jag fick se ett igenkänt ansikte lysa.

Snabbt gick jag bort till Louis.

Men min glädje vara inte längre när jag såg vad han gjorde.

Han kysste en tjej.

En tjej som inte var jag...

Tårögd rusade jag därifrån, till det enda stället där jag fick lugn.

Jag sprang mot älven, till stenen som jag alltid satt på när jag var liten.

Jag sprang utan att tänka mig för, och plötsligt knakade det under foten.

Jag ramlade omkull, och hulkande tittade jag på den brutna klacken.

Jag suckade med avbrott för ut ur strupen kom fler hulkanden.

Jag reste mig vingligt upp, och gick med skon i handen resten av biten till stenen.

Där satte jag mig klumpigt ner och lät tårarna rinna.

Jag blickade ut över det knallblåa vattnet, och grät.

Plötsligt kände jag en mjuk hand på min axel, och en försiktig röst som sa tröstande ord till mig.

" Behöver du hjälp? " frågade en röst.

Jag hade hört den rösten förut, jag visste det.

Men var?

Jag vände mig sakta om, och fick se något som förendrade allt jag troode jag skulle vara med om.

Där stog Natta.

Och Natta var.. annorlunda.

Hon var vacker.

___________________

VAD TYCKER NI OM DET DÅ?! :D

Åh, det finns ju inga bilder till kapitlen!!!!

" Hej, Nath. Ojsan! Är det okej att jag kallar dig det? " sade en okänd röst.

Vem i hela världen var det?

" Ja, det är väl okej. En fråga bara: Vem är det? "

Rösten skrattade. Den lät fortfarande inte bekant.

" Det är Zayn. Remember me? " sade Zayn.

Jaha, Zayn! Han. Killen i One Direction som frågade om mitt nummer. Killen som fick mitt hjärta att hoppa sjuttiofem meter i luften.

Och han ringer mig av alla i hela världen.

Helt sjukt. Det finns säkert tusentals Directioners som vill ah ett telefonsamtal av honom.

Så väljer han mig. Sick.

" Jaha ... Zayn! " sade jag och lät förvånad.

" Egentligen ville jag bara säga en sak ... "

Zayn lät allvarlig. Riktigt allvarlig. Vad har hänt? Är det något privat?

" Din vän, Joline har varit med om en hemska olycka.  "

Joline? Jag visste det. Det var Joline det hela handlade om. Inte mig eller något annat.

" Jaha. Och? Jag bryr mig inte. Varför skulle jag? "

Zayns röst tystades.

" Jag trodde ni ..."

" Där har du fel. Hon har mobbat mig i hela mitt liv. Varför skulle jag bry mig? "

Jag lade på och stängde av mobilen.

________________________________________________________________________________-

Inlägg av MOI! :D

Vattnet kändes svalt mot mina ömma läppar, och rann ner i halsen.

Jag log tacksamt, och Louis drog försiktigt bort glaset från min mun.

Jag huttrade till lätt, och han lade försiktigt täcket om mig, och bäddade.

" Louis, varför gör du detta? " frågade jag hest.

" För att du behöver hjälp " svarade han, och ryckte på axlarna.

" Nej, varför gör du detta igentligen? "

Han ryckte till, och tittade lite undrande på mig.

" För att... äsch, det är inget speciellt... " sa Louis lite undvikande.

Jag förstog att han inte ville prata om det, så jag höll tyst.

" Är du och Natalie bästisar? " han bytte snabbt samtalsämne.

Jag ryckte till, och skrattade så högt det gick med min hesa röst.

" Nej, vi är knappt vänner " fnittrade jag.

Louis sa inte mer.

" Jag känner mig så... elak! " utbrast jag.

Han knep ihop läpparna, och tittade på mig.

" Jag har inte en enda vän! " suckade jag.

Louis reste sig nervöst från sängen, och tittade sig omkring.

" If I don't say this now... " musik strömmade ut från Louis ficka, och han fingrade upp en mobil.

Han strök med fingret över skärmen, och tryckte telefonen mot örat.

" Ja? "

" Okej, visst! "

Han tryckte snabbt på skärmen igen, och lade ner telefonen.

" Niall vill att jag äter lunch med honom " sa Louis, och skrattade.

Jag log, och sa åt honom att gå med sin vän.

Fast hela min kropp skrek efter honom när han gick.

Jag behövde honom.

Jag litade på honom, han var min vän.

Men jag gillade honom som mer...

Det jag behövde var en riktig vän.

I hela mitt liv hade jag levt med Connie, en " go " tjej.

Jag behövde en tjej-kompis...

_________________

Men skaffa dig en kompis då!   

Jag sprang som in i helvete. Även fast jag inte är så bra på att springa i klackar gick det riktigt snabbt.

Nu kommer pappa döda mig. Bokstavligt. Han hatar när jag hänger med kompisar eller är hemma försent.

Inte för att jag har några kompisar eller kommer hem försent. 

Jag sprang snabbt in i lägenhetsbyggnaden. Hissen öppnades av att en gammal dam kom ut ur den.

Det var Fiona Karlsson från Sverige. Hon rynkade pannan åt mina blöta kläder. Jag slängde mig in i hissen.

Säkert tusen gånger trycker jag på knappen med nummer sju på sig.

Ändå så åkte hissen upp i snigelfart.

Jag slog frustrerat på hissvägen. Ett irriterande, ekande ljud fyllde hela hissen. 

Våning 3 ... våning 4 ... våning 5 ...

Två våningar kvar! Kom igen, kom igen! Äntligen stannade hissen vid våning sju.

Jag flög mot dörren som öppnades av den lilla beröringen. Inne var det kaos. Pappa höll på att slå mamma.

Jag gissar att dem inte ens hade märkt att jag varit borta.

Nej ... nej ... nej ... nej.

Pappa slängde en blick på mig. Sedan började han gå med snabba steg mot mig.

" Rör henne inte, Charles! " skrek mamma frustrerat.

Jag sprang iväg mot mitt rum. Många gånger har det varit en räddning.

Nyckeln till mitt rum har jag alltid runt halsen. För säkerhetsskull till sånna tillfällen som denna.

Hastigt låste jag dörren. Här kommer pappa inte in. Han får inte komma in. Inte den här gången i alla fall.

Pappa bankade hårt på dörren. Tur att det är hårt trä. Men jag var inte beredd på att dörren skulle öppnas.

Jag ska flytta här ifrån. Jag SKA flytta härifrån!

Det här går inte längre. Hur kan man leva med en pappa som misshandlar sin mamma och gör nästan likadant med en själv?

Varför har jag bara inte flyttat härifrån redan för länge sedan? Tanken fick mig inte direkt på bättre humör.

Jag kollade på mig själv i min lilla spegel. En stor blåtira täcktes runt mitt öga. Läppen hade ett litet jack och på kinden hade jag blåmärken.

Något måste jag ju göra. Detta funkar inte längre.

Borde jag ringa polisen? Nej, pappa hade bara gett igen när han kommit ur häktet.

Jag tog min mobil från min skolväska och började fingra på den. Två missade samtal från två okända nummer.

Var det kanske Zayn eller Louis som ringt? Jag vågade inte ringa upp så jag lämnade telefonen på laddning.

" Welcome down to paradise city ..." lät min mobil.

Ett av numren som jag hade missat stod på skärmen. Nervöst svarade jag.

" Hallå? " frågade jag nervöst.

_______________________________________________________________________________________-

Vem är det i telefonen?! o.o

Det får ni reda på i nästa del av Nessa 8D

Jag vaknade med ett underligt dunkande i huvudet.

Ögonlocken kändes olidligt tunga, och efter några ansträngningar öppnades de.

Rummet runt om mig var vitt, och aparater var vid sängen jag låg i.

Tankarna kändes tunga, och det tog ett tag att minnas vad jag skulle göra.

Jag suckade.

Var jag inte död?

Fuck.....

Jag vred på huvudet, och grimaserade i smärta när det högg till.

På bordet brevid sängen fanns en nalle, med en annorlunda text på.

Jag kisade för att läsa.

" I love Louis Tomlinson? " viskade jag förvirrat.

Mitt ansikte lyste upp i ett lätt leende.

Smärtan gnagde i kroppen när jag sträkte ut armen för att greppa tag om det mjuka tyget runt nallen.

Jag vände på den, och fann ett litet kort.

Smärtsamt öppnade jag det, och läste.

Jag förstår om du har det svårt, men vill gärna veta mer om ditt liv... och dig....

Hade Louis skickat denna till mig.

Jag visste säkert att jag låg på sjukhus.

Men hur kunde jag inte dött?

Visst hade jag panikslaget planerat min död...

Men att hoppa från en 50-meters klippa och sedan blivit påkärd av ett tåg?

Vem som helst dog ju av det!

En suck letade sig fram ur mitt inre.. och jag släppte frivilligt ut den.

Jag kunde knappt röra på mig, och det var alldedes tyst i rummet.

Min röst kändes tunn och jag öppnade försiktigt munnen för att be om hjälp.

" Hallå? " kved jag.

Jag kikade lätt mot dörren, och insåg att handtaget försiktigt trycktes ner.

Jag tryckte mitt dunkande huvud mer mot kudden, och väntade på besökaren.

Dörren öppnades på glänt, och ett brunt huvud med mörkbrunt hår stack in.

Personen kikade lätt i rummet, och jag blundade, spelade.

Personen tassade fram till sängen, och ställde sig på knä.

" Lika snygg som vanligt... " viskade någon, och jag log inombords när jag hörde Louis Sammetslena röst.

Jag fladdrade lätt med ögonlocken, och lät de sakta glida upp.

Louis stirrade på mig, kärleksfullt och förvånat.

" Hej " kved jag hest.

Louis var snabbt uppe, och tröck på knappen ovanför min säng.

Jag log mot honom, och en läkare rusade in i sjukrummet.

Han rusade fram mot mig, och sa något till Louis.

Han nivkade, och gick snabbt ut ur rummet.

" Hej, Joline " , sa läkaren och studerade mig.

" Hej " viskade jag.

" Hur känns det? " läkaren tog fram ett block, och pennan i högsta hugg.

Han ställde frågor, och jag ansträngde mig för att försöka svara på de flesta av de.

__________________________

Jollie vaken!   

Jollie inte död!