GAAAAH! JAG BLI SÅ FCKING SUR! NÄR JAG SKRIVIT MEGAMKT PÅ ETT KAPITEL OCH SKULLE SPARA, SÅ LOGGADES JAG UT OCH ALLT FÖRSVANN!!!

/ Nessa

Jo, ni ser vad hon har på sig! (:
 

Varför i helvete blev jag förvånad?
Hon var.. Natalie..

Natalie är vacker.

Med hennes långa röda hår o bruna ögon..

JOLLIE!

Aja..

Jag rättade till baskerna som halkat lite på sned, och klappade med handen på stenen brevid mig.

Hon satte sig tveksamt, och lät ansiktet vila i händerna.

Det röda håret skymde hennes ansikte, och med den bruna handen drog hon bak det bakom örat.

Med hjärtat dunkande i bröstet försökte jag komma på vad jag skulle säga.

Vad skulle man säga till nån man mobbat i hela äns liv för utséendet, när den igentligen var strålande vacker.

Jag vred lite på mig, och kände mig obekväm.

Sedan tog jag försiktigt handen om den lilla fjärilen på halsen.

Mammas gamla halsband gav mig mod, och jag tog ett snabbt andetag.

" Natta, det är nåt jag vill att du ska veta... " började jag försiktigt.

Jag skulle precis öppna munnen för att säga resten, men avbröts.

Bakom Natta stog Zayn, och flinade.

Jag tittade undrande på honom, och han satte fingret mot läpparna för att visa att jag skulle vara tyst.

Jag knep ihop läpparna, och suckade.

" RUAAH! " röt Zayn, och grep tag om Natta.

Hon ryckte skräckslaget till, och vände sig om.

Den rädda blicken blev plötsligt mjuk o förälskad.

" Hallå! " kvittrade hon.

Jag reste mig tyst om, och smög bort utom synhåll.

Där lutade jag mig mot närmaste träd, och blickade ut över det glänsande vattnet.

Fler visste alltså om denna sjö.

Mammas sjö brukade jag kalla den när jag var liten.

Med sin strålande skönhet påminde den om henne.

När jag sa det till henne skrattade hon bara.

" Inte är jag vacker jag! " sa hon och log.

" JOO! " skrek jag o klängde mig fast vid hennes ben.

Vid den där lilla återblicken märkte jag inte att tårarna börjat rinna igen.

Jag märkte det inte förrän en mjuk hand strök bort de.

Min blick for upp och mötte .. Harrys.

" Harry? " viskade jag mållöst.

Han log vänligt, och strök med fingret över kinden där ännu en tår sakta glidigt fram.

" Blev din vän... upptagen? " log han o nickade lätt mot Zayn o Natta.

Jag skrattade tyst, och grep tag om Harrys hand.

Han protesterade inte utan lät den vila mot min kind med min hand på sin.

Jag la huvudet på sne, och tittade på Harry.

Men hans hassel-bruna ögon och gulliga smile-gropar.

" Du är som alla andra, eller hur... " mumlade jag.

Han log lite roat.

" Nej, jag tycker också att du är vacker, men det är inte därför jag vill ha dig.. " svarade han.

Jag log, och tog varsamt ner händerna från min kind, jag släppte den, och gick bort till Natta.

" Natta, jag är ledsen, ledsen för all falsk skit jag gett dig! " sa jag högt.

Natta vände sig sakta om från Zayn, och tittade på mig.

I kanske 10 sekunder bara tittade vi på varanndra.

Till sist suckade hon och reste sig.

Hon gick fram till mig, och satte handen mot höften.

" Jag är ledsen att jag kallat dig ful, när du är vackrast i värden... "

" Och jag tror att Zayn här håller med.. " sa jag och lutade mig åt sidan för att granska Zayn.

Han flinade, och nickade stort.

" Iallafall så vill jag gärna att du ger mig en chans, för jag vill gärna vara vän med dig.. " sa jag mjukt, och tittade in i hennes ögon.

" Joline.. jag vet inte vad jag ska säga... Men en sak.. hur vet jag att du inte ljuger? " frågade hon med en tveksam stämma.

Jag stirrade på henne, men vek snabbt undan med blicken.

" För att du är fantastisk, sanningen är den att jag har retat dig för att jag gillar dig..

För att du är en fantastisk person och en vacker flicka.

Jag vet att du har det svårt, och vill gärna hjälpa dig... " sa jag, och darrade lätt på rösten när

jag insåg hur sant det där var.

" Okej, Jollie... Vi kan vara vänner.. "

Där sprack det...

________________

;))

Hoppas Nessa hemma snart... 

Hajjsan, Nessa har nt kunnat skriva och kmr nt kunna göra det på ett tag.

Nessa ska nämligen resa bort.

~ En månad senare ~

Med tunga steg gick jag mot den lilla sjön.Den hade varit min favoritplats i nära ... hela livet.

Sjön var den enda platsen jag kunde tänka ordentligt. Dessutom var det ett bra gömställe från pappa.

Ingen brukade komma dit. Ifall det kom någon så var det någ en hemlös gubbe.

Absolut ingen visste om detta ställe förutom jag. Det var bara jag. Även om det kunde komma någon annan slår jag vad om att det skulle varit första gången.

Längst inne i skogen ligger den. Platsen där vattnet är kristallklart, aldrig regnar, den bästa platsen med lugn och ro och ensamheten.

Min bästa vän. Ensamheten. Hon hade följt efter sedan barnsben.

Sjön hade varit en utmärkt plats att träna gymnastik på. I den sporten behöver man lugn och diciplin.

Även i konståkning. Fast i den grenen var jag inte lika duktig.

Men denna gången var jag inte ensam. Vid en av klipporna närmast vattnet satt hon. Joline.

Men hon var helt förändrad. Hon hade skinnstövlar (vilket hon sade att hon aldrig skulle ta på sig), en svart skinnjacka och ett svart hårband.

Där satt hon, gråtandes och stirrade utöver vattnet.

Natalie, du måste ju säga hej åtminstonde!

" H-hej ..." stammade jag fram.

Joline vände blicken mot mig, och tappade hakan.

_____________________________________________________________________________________________

Sista delen för Nessa på ett tag ...

Och ni ser på bilden vilka kläder Natalie hade på sig. Aja, seeya!

Förlåt att jag inte skrivit, men har haft noll fantasi!

--- en månad senare ---

" Lovar du att du klarar dig? " frågade Elizhabet för femte gången.

Jag suckade irriterat.

" Ja Liz, jag har vart på sjukhuset i en månad och tre veckor! " svarade jag, och himlade med ögonen.

Liz suckade, och granskade mina kläder.

Jag hade på mig ett par svarta jeans och ett ganska långt fransigt linne.

Visst var det inte det snyggaste i garderoben, men det kändes som om jag hade förändrats efter olyckan...

Jag tog upp den mörkbruna skinnväskan, gav Liz ett leende, och gick stadigt bort mot utgången.

Jag öppnade dörren, och blev nästan bländad av solljuset.

Fåglarna kvittrade, solen lyste.

Himlen var klarblå och det var grönt överallt.

Jag fick dra efter andan.

Det var.... vackert.

Jag log stort medans jag började promenaden till stan.

Barn skrattade och lekte, tillochmed vuxna skrattade.

Jag gick, tills jag fick se ett igenkänt ansikte lysa.

Snabbt gick jag bort till Louis.

Men min glädje vara inte längre när jag såg vad han gjorde.

Han kysste en tjej.

En tjej som inte var jag...

Tårögd rusade jag därifrån, till det enda stället där jag fick lugn.

Jag sprang mot älven, till stenen som jag alltid satt på när jag var liten.

Jag sprang utan att tänka mig för, och plötsligt knakade det under foten.

Jag ramlade omkull, och hulkande tittade jag på den brutna klacken.

Jag suckade med avbrott för ut ur strupen kom fler hulkanden.

Jag reste mig vingligt upp, och gick med skon i handen resten av biten till stenen.

Där satte jag mig klumpigt ner och lät tårarna rinna.

Jag blickade ut över det knallblåa vattnet, och grät.

Plötsligt kände jag en mjuk hand på min axel, och en försiktig röst som sa tröstande ord till mig.

" Behöver du hjälp? " frågade en röst.

Jag hade hört den rösten förut, jag visste det.

Men var?

Jag vände mig sakta om, och fick se något som förendrade allt jag troode jag skulle vara med om.

Där stog Natta.

Och Natta var.. annorlunda.

Hon var vacker.

___________________

VAD TYCKER NI OM DET DÅ?! :D