Åh, det finns ju inga bilder till kapitlen!!!!

" Hej, Nath. Ojsan! Är det okej att jag kallar dig det? " sade en okänd röst.

Vem i hela världen var det?

" Ja, det är väl okej. En fråga bara: Vem är det? "

Rösten skrattade. Den lät fortfarande inte bekant.

" Det är Zayn. Remember me? " sade Zayn.

Jaha, Zayn! Han. Killen i One Direction som frågade om mitt nummer. Killen som fick mitt hjärta att hoppa sjuttiofem meter i luften.

Och han ringer mig av alla i hela världen.

Helt sjukt. Det finns säkert tusentals Directioners som vill ah ett telefonsamtal av honom.

Så väljer han mig. Sick.

" Jaha ... Zayn! " sade jag och lät förvånad.

" Egentligen ville jag bara säga en sak ... "

Zayn lät allvarlig. Riktigt allvarlig. Vad har hänt? Är det något privat?

" Din vän, Joline har varit med om en hemska olycka.  "

Joline? Jag visste det. Det var Joline det hela handlade om. Inte mig eller något annat.

" Jaha. Och? Jag bryr mig inte. Varför skulle jag? "

Zayns röst tystades.

" Jag trodde ni ..."

" Där har du fel. Hon har mobbat mig i hela mitt liv. Varför skulle jag bry mig? "

Jag lade på och stängde av mobilen.

________________________________________________________________________________-

Inlägg av MOI! :D

Vattnet kändes svalt mot mina ömma läppar, och rann ner i halsen.

Jag log tacksamt, och Louis drog försiktigt bort glaset från min mun.

Jag huttrade till lätt, och han lade försiktigt täcket om mig, och bäddade.

" Louis, varför gör du detta? " frågade jag hest.

" För att du behöver hjälp " svarade han, och ryckte på axlarna.

" Nej, varför gör du detta igentligen? "

Han ryckte till, och tittade lite undrande på mig.

" För att... äsch, det är inget speciellt... " sa Louis lite undvikande.

Jag förstog att han inte ville prata om det, så jag höll tyst.

" Är du och Natalie bästisar? " han bytte snabbt samtalsämne.

Jag ryckte till, och skrattade så högt det gick med min hesa röst.

" Nej, vi är knappt vänner " fnittrade jag.

Louis sa inte mer.

" Jag känner mig så... elak! " utbrast jag.

Han knep ihop läpparna, och tittade på mig.

" Jag har inte en enda vän! " suckade jag.

Louis reste sig nervöst från sängen, och tittade sig omkring.

" If I don't say this now... " musik strömmade ut från Louis ficka, och han fingrade upp en mobil.

Han strök med fingret över skärmen, och tryckte telefonen mot örat.

" Ja? "

" Okej, visst! "

Han tryckte snabbt på skärmen igen, och lade ner telefonen.

" Niall vill att jag äter lunch med honom " sa Louis, och skrattade.

Jag log, och sa åt honom att gå med sin vän.

Fast hela min kropp skrek efter honom när han gick.

Jag behövde honom.

Jag litade på honom, han var min vän.

Men jag gillade honom som mer...

Det jag behövde var en riktig vän.

I hela mitt liv hade jag levt med Connie, en " go " tjej.

Jag behövde en tjej-kompis...

_________________

Men skaffa dig en kompis då!   

Jag sprang som in i helvete. Även fast jag inte är så bra på att springa i klackar gick det riktigt snabbt.

Nu kommer pappa döda mig. Bokstavligt. Han hatar när jag hänger med kompisar eller är hemma försent.

Inte för att jag har några kompisar eller kommer hem försent. 

Jag sprang snabbt in i lägenhetsbyggnaden. Hissen öppnades av att en gammal dam kom ut ur den.

Det var Fiona Karlsson från Sverige. Hon rynkade pannan åt mina blöta kläder. Jag slängde mig in i hissen.

Säkert tusen gånger trycker jag på knappen med nummer sju på sig.

Ändå så åkte hissen upp i snigelfart.

Jag slog frustrerat på hissvägen. Ett irriterande, ekande ljud fyllde hela hissen. 

Våning 3 ... våning 4 ... våning 5 ...

Två våningar kvar! Kom igen, kom igen! Äntligen stannade hissen vid våning sju.

Jag flög mot dörren som öppnades av den lilla beröringen. Inne var det kaos. Pappa höll på att slå mamma.

Jag gissar att dem inte ens hade märkt att jag varit borta.

Nej ... nej ... nej ... nej.

Pappa slängde en blick på mig. Sedan började han gå med snabba steg mot mig.

" Rör henne inte, Charles! " skrek mamma frustrerat.

Jag sprang iväg mot mitt rum. Många gånger har det varit en räddning.

Nyckeln till mitt rum har jag alltid runt halsen. För säkerhetsskull till sånna tillfällen som denna.

Hastigt låste jag dörren. Här kommer pappa inte in. Han får inte komma in. Inte den här gången i alla fall.

Pappa bankade hårt på dörren. Tur att det är hårt trä. Men jag var inte beredd på att dörren skulle öppnas.

Jag ska flytta här ifrån. Jag SKA flytta härifrån!

Det här går inte längre. Hur kan man leva med en pappa som misshandlar sin mamma och gör nästan likadant med en själv?

Varför har jag bara inte flyttat härifrån redan för länge sedan? Tanken fick mig inte direkt på bättre humör.

Jag kollade på mig själv i min lilla spegel. En stor blåtira täcktes runt mitt öga. Läppen hade ett litet jack och på kinden hade jag blåmärken.

Något måste jag ju göra. Detta funkar inte längre.

Borde jag ringa polisen? Nej, pappa hade bara gett igen när han kommit ur häktet.

Jag tog min mobil från min skolväska och började fingra på den. Två missade samtal från två okända nummer.

Var det kanske Zayn eller Louis som ringt? Jag vågade inte ringa upp så jag lämnade telefonen på laddning.

" Welcome down to paradise city ..." lät min mobil.

Ett av numren som jag hade missat stod på skärmen. Nervöst svarade jag.

" Hallå? " frågade jag nervöst.

_______________________________________________________________________________________-

Vem är det i telefonen?! o.o

Det får ni reda på i nästa del av Nessa 8D

Jag vaknade med ett underligt dunkande i huvudet.

Ögonlocken kändes olidligt tunga, och efter några ansträngningar öppnades de.

Rummet runt om mig var vitt, och aparater var vid sängen jag låg i.

Tankarna kändes tunga, och det tog ett tag att minnas vad jag skulle göra.

Jag suckade.

Var jag inte död?

Fuck.....

Jag vred på huvudet, och grimaserade i smärta när det högg till.

På bordet brevid sängen fanns en nalle, med en annorlunda text på.

Jag kisade för att läsa.

" I love Louis Tomlinson? " viskade jag förvirrat.

Mitt ansikte lyste upp i ett lätt leende.

Smärtan gnagde i kroppen när jag sträkte ut armen för att greppa tag om det mjuka tyget runt nallen.

Jag vände på den, och fann ett litet kort.

Smärtsamt öppnade jag det, och läste.

Jag förstår om du har det svårt, men vill gärna veta mer om ditt liv... och dig....

Hade Louis skickat denna till mig.

Jag visste säkert att jag låg på sjukhus.

Men hur kunde jag inte dött?

Visst hade jag panikslaget planerat min död...

Men att hoppa från en 50-meters klippa och sedan blivit påkärd av ett tåg?

Vem som helst dog ju av det!

En suck letade sig fram ur mitt inre.. och jag släppte frivilligt ut den.

Jag kunde knappt röra på mig, och det var alldedes tyst i rummet.

Min röst kändes tunn och jag öppnade försiktigt munnen för att be om hjälp.

" Hallå? " kved jag.

Jag kikade lätt mot dörren, och insåg att handtaget försiktigt trycktes ner.

Jag tryckte mitt dunkande huvud mer mot kudden, och väntade på besökaren.

Dörren öppnades på glänt, och ett brunt huvud med mörkbrunt hår stack in.

Personen kikade lätt i rummet, och jag blundade, spelade.

Personen tassade fram till sängen, och ställde sig på knä.

" Lika snygg som vanligt... " viskade någon, och jag log inombords när jag hörde Louis Sammetslena röst.

Jag fladdrade lätt med ögonlocken, och lät de sakta glida upp.

Louis stirrade på mig, kärleksfullt och förvånat.

" Hej " kved jag hest.

Louis var snabbt uppe, och tröck på knappen ovanför min säng.

Jag log mot honom, och en läkare rusade in i sjukrummet.

Han rusade fram mot mig, och sa något till Louis.

Han nivkade, och gick snabbt ut ur rummet.

" Hej, Joline " , sa läkaren och studerade mig.

" Hej " viskade jag.

" Hur känns det? " läkaren tog fram ett block, och pennan i högsta hugg.

Han ställde frågor, och jag ansträngde mig för att försöka svara på de flesta av de.

__________________________

Jollie vaken!   

Jollie inte död!   

Jag gick med tunga steg från rälsen. Joline ville väl göra självmord. Låt henne göra det då. Inte för att jag bryr mig.

En liten regndroppe träffade min näsa. Ska det börja regna nu också? Tur att jag har träden som ett litet paraply.

Efter några minuters vandring kom jag äntligen ut ur skogen. Det hade börjat ösregna och jag hade inga regnkläder på mig.

Skit också. Nu kommer jag bli megablöt. Och jag kommer få skäll för att jag inte varit hemma i tid.

Jag sprang det snabbaste jag kunde med klackarna.

Jag sprang in i något och ramlade ner på marken.

" Förlåt, förlåt ... Natalie? "

Zayn stod framför mig. Han sträckte fram sin högerhand för att hjälpa mig upp.

Jag tog tag i den och drog mig upp.

" Jag är så ledsen. "

" Det gör inget, jag såg mig inte för ", log jag.

Zayn log tillbaka. Ett riktigt magiskt leende.

Jag trodde jag skulle dö. Hans leende var bländande. Han är mycket snyggare i verkligheten.

Jag har aldrig trott på kärlek vid första ögonkastet, men detta var verkligen ...

" Förresten, skulle du typ ... vilja göra något med gänget någon dag? " frågade han blygt.

" Gärna! Här är mitt nummer ", sade jag och sade mitt nummer.

Zayn skrev ner nummret på mobilen. Han nickade och gick iväg. Nu ska bara jag ta mig hem.

________________________________________________________________________________________

Äntligen! o.o

Hejsan. Det är så att jag (Nessa) har varit lite upptagen.

Under veckan har skolan börjat, har haft träningar, matcher och kompisar hemma.

Så jag har tyvärr nt kunnat skriva.

/ Nessa

Natalie gick sin väg, och jag rusade snabbt för att hinna.

Jag rusade, fram.

Och hoppade.

Att falla är som att drömma

Men om man faller för sista gången, är det mer som en mardröm...

Jag tänkte på de vackra orden mamma sa till mig när jag var liten.

" Tårar är inte bra, men tårar är inte dåliga "

Den vackra tanken, slog till.

Den hårda marken, träffade min bara kropp, och allt blev svart....

*

________________________

Ojojoj vilken kortis!!

Men kan inte skriva mer nu, då förstörs spänningen! :/

Pössis! :*

Lata Nessa Stylik slår till igen xD

Louis Tomlinson vet vad jag heter! Natalie Johanson, ett totalt okänt namn.

" Hur vet ni vad jag heter? " frågade jag dumt.

Killarna började gapskratta. Louis tog upp sin mobil och började fingra med den. Vad i ...?

Han tryckte upp skärmen i mitt ansikte för att visa mig ett videoklipp. På mig.

Videoklippet heter: ' The most gorgeous girl in the world! '

Där gör jag massor av gymnastikövningar och konståkningstrick. Klippet har över fem miljoner visningar.

Och 99 procent gillar det. Jag höll på att tappa andan. Detta är nog första gången andra tycker jag är bra.

" Jag har i alla fall inte varit med på det här! "

Alla såg på mig med en förvånad min.

Sedan spreds ett leende på deras läppar.

" Okej ..., men du kanske skulle vilja göra något ... någongång? " frågade Zayn blygt.

Jag nickade till svar och log. Då upptäckte jag att Joline hade gått. Jolines rangliga kropp var redan vid andra sidan parken.

" Förlåt, men jag måste gå! " sade jag och började småspringa efter Joline.

Hon började gå mot hennes hus. Kanske bäst att inte följa med henne in. Många hemska rykten går om hennes pappa.

Jag stannade motvilligt vid en bänk och satte på spotify på mobilen.

Efter bara en halvtimma såg jag hur Joline sprang ut från huset. Gråtandes.

Bäst jag följer efter henne så hon inte gör något dumt. Inte för att vara hennes mamma nu.

Hon sprang mot tågrälset bakom skogen. Hon ska väl inte ...?

Nej, hon får inte ta livet av sig!

Joline ställde sig utan några problem. Långt borta bland träden hördes tåget komma, närmare och närmare.

Snabbt drog jag i hennes handled och slungade tillbaka henne.

" Vad håller du på med?! Du kunde ju dött! " for det ur mig.

Joline gav mig världens hatiska blick.

" Som om du skulle bry dig! " fräste hon.

Det är ju sant. Jag räddade just livet på tjejensom mobbat mig sedan första klass.

" Du har rätt ... " mumlade jag tyst.

Jag sänkte ner blicken och gick sakta därifrån.

___________________________________________________________________

Äntligen ett kapitel av Nessa!!