Jag vaknade med ett underligt dunkande i huvudet.

Ögonlocken kändes olidligt tunga, och efter några ansträngningar öppnades de.

Rummet runt om mig var vitt, och aparater var vid sängen jag låg i.

Tankarna kändes tunga, och det tog ett tag att minnas vad jag skulle göra.

Jag suckade.

Var jag inte död?

Fuck.....

Jag vred på huvudet, och grimaserade i smärta när det högg till.

På bordet brevid sängen fanns en nalle, med en annorlunda text på.

Jag kisade för att läsa.

" I love Louis Tomlinson? " viskade jag förvirrat.

Mitt ansikte lyste upp i ett lätt leende.

Smärtan gnagde i kroppen när jag sträkte ut armen för att greppa tag om det mjuka tyget runt nallen.

Jag vände på den, och fann ett litet kort.

Smärtsamt öppnade jag det, och läste.

Jag förstår om du har det svårt, men vill gärna veta mer om ditt liv... och dig....

Hade Louis skickat denna till mig.

Jag visste säkert att jag låg på sjukhus.

Men hur kunde jag inte dött?

Visst hade jag panikslaget planerat min död...

Men att hoppa från en 50-meters klippa och sedan blivit påkärd av ett tåg?

Vem som helst dog ju av det!

En suck letade sig fram ur mitt inre.. och jag släppte frivilligt ut den.

Jag kunde knappt röra på mig, och det var alldedes tyst i rummet.

Min röst kändes tunn och jag öppnade försiktigt munnen för att be om hjälp.

" Hallå? " kved jag.

Jag kikade lätt mot dörren, och insåg att handtaget försiktigt trycktes ner.

Jag tryckte mitt dunkande huvud mer mot kudden, och väntade på besökaren.

Dörren öppnades på glänt, och ett brunt huvud med mörkbrunt hår stack in.

Personen kikade lätt i rummet, och jag blundade, spelade.

Personen tassade fram till sängen, och ställde sig på knä.

" Lika snygg som vanligt... " viskade någon, och jag log inombords när jag hörde Louis Sammetslena röst.

Jag fladdrade lätt med ögonlocken, och lät de sakta glida upp.

Louis stirrade på mig, kärleksfullt och förvånat.

" Hej " kved jag hest.

Louis var snabbt uppe, och tröck på knappen ovanför min säng.

Jag log mot honom, och en läkare rusade in i sjukrummet.

Han rusade fram mot mig, och sa något till Louis.

Han nivkade, och gick snabbt ut ur rummet.

" Hej, Joline " , sa läkaren och studerade mig.

" Hej " viskade jag.

" Hur känns det? " läkaren tog fram ett block, och pennan i högsta hugg.

Han ställde frågor, och jag ansträngde mig för att försöka svara på de flesta av de.

__________________________

Jollie vaken!   

Jollie inte död!   

Jag gick med tunga steg från rälsen. Joline ville väl göra självmord. Låt henne göra det då. Inte för att jag bryr mig.

En liten regndroppe träffade min näsa. Ska det börja regna nu också? Tur att jag har träden som ett litet paraply.

Efter några minuters vandring kom jag äntligen ut ur skogen. Det hade börjat ösregna och jag hade inga regnkläder på mig.

Skit också. Nu kommer jag bli megablöt. Och jag kommer få skäll för att jag inte varit hemma i tid.

Jag sprang det snabbaste jag kunde med klackarna.

Jag sprang in i något och ramlade ner på marken.

" Förlåt, förlåt ... Natalie? "

Zayn stod framför mig. Han sträckte fram sin högerhand för att hjälpa mig upp.

Jag tog tag i den och drog mig upp.

" Jag är så ledsen. "

" Det gör inget, jag såg mig inte för ", log jag.

Zayn log tillbaka. Ett riktigt magiskt leende.

Jag trodde jag skulle dö. Hans leende var bländande. Han är mycket snyggare i verkligheten.

Jag har aldrig trott på kärlek vid första ögonkastet, men detta var verkligen ...

" Förresten, skulle du typ ... vilja göra något med gänget någon dag? " frågade han blygt.

" Gärna! Här är mitt nummer ", sade jag och sade mitt nummer.

Zayn skrev ner nummret på mobilen. Han nickade och gick iväg. Nu ska bara jag ta mig hem.

________________________________________________________________________________________

Äntligen! o.o