Vattnet kändes svalt mot mina ömma läppar, och rann ner i halsen.

Jag log tacksamt, och Louis drog försiktigt bort glaset från min mun.

Jag huttrade till lätt, och han lade försiktigt täcket om mig, och bäddade.

" Louis, varför gör du detta? " frågade jag hest.

" För att du behöver hjälp " svarade han, och ryckte på axlarna.

" Nej, varför gör du detta igentligen? "

Han ryckte till, och tittade lite undrande på mig.

" För att... äsch, det är inget speciellt... " sa Louis lite undvikande.

Jag förstog att han inte ville prata om det, så jag höll tyst.

" Är du och Natalie bästisar? " han bytte snabbt samtalsämne.

Jag ryckte till, och skrattade så högt det gick med min hesa röst.

" Nej, vi är knappt vänner " fnittrade jag.

Louis sa inte mer.

" Jag känner mig så... elak! " utbrast jag.

Han knep ihop läpparna, och tittade på mig.

" Jag har inte en enda vän! " suckade jag.

Louis reste sig nervöst från sängen, och tittade sig omkring.

" If I don't say this now... " musik strömmade ut från Louis ficka, och han fingrade upp en mobil.

Han strök med fingret över skärmen, och tryckte telefonen mot örat.

" Ja? "

" Okej, visst! "

Han tryckte snabbt på skärmen igen, och lade ner telefonen.

" Niall vill att jag äter lunch med honom " sa Louis, och skrattade.

Jag log, och sa åt honom att gå med sin vän.

Fast hela min kropp skrek efter honom när han gick.

Jag behövde honom.

Jag litade på honom, han var min vän.

Men jag gillade honom som mer...

Det jag behövde var en riktig vän.

I hela mitt liv hade jag levt med Connie, en " go " tjej.

Jag behövde en tjej-kompis...

_________________

Men skaffa dig en kompis då!   

Jag sprang som in i helvete. Även fast jag inte är så bra på att springa i klackar gick det riktigt snabbt.

Nu kommer pappa döda mig. Bokstavligt. Han hatar när jag hänger med kompisar eller är hemma försent.

Inte för att jag har några kompisar eller kommer hem försent. 

Jag sprang snabbt in i lägenhetsbyggnaden. Hissen öppnades av att en gammal dam kom ut ur den.

Det var Fiona Karlsson från Sverige. Hon rynkade pannan åt mina blöta kläder. Jag slängde mig in i hissen.

Säkert tusen gånger trycker jag på knappen med nummer sju på sig.

Ändå så åkte hissen upp i snigelfart.

Jag slog frustrerat på hissvägen. Ett irriterande, ekande ljud fyllde hela hissen. 

Våning 3 ... våning 4 ... våning 5 ...

Två våningar kvar! Kom igen, kom igen! Äntligen stannade hissen vid våning sju.

Jag flög mot dörren som öppnades av den lilla beröringen. Inne var det kaos. Pappa höll på att slå mamma.

Jag gissar att dem inte ens hade märkt att jag varit borta.

Nej ... nej ... nej ... nej.

Pappa slängde en blick på mig. Sedan började han gå med snabba steg mot mig.

" Rör henne inte, Charles! " skrek mamma frustrerat.

Jag sprang iväg mot mitt rum. Många gånger har det varit en räddning.

Nyckeln till mitt rum har jag alltid runt halsen. För säkerhetsskull till sånna tillfällen som denna.

Hastigt låste jag dörren. Här kommer pappa inte in. Han får inte komma in. Inte den här gången i alla fall.

Pappa bankade hårt på dörren. Tur att det är hårt trä. Men jag var inte beredd på att dörren skulle öppnas.

Jag ska flytta här ifrån. Jag SKA flytta härifrån!

Det här går inte längre. Hur kan man leva med en pappa som misshandlar sin mamma och gör nästan likadant med en själv?

Varför har jag bara inte flyttat härifrån redan för länge sedan? Tanken fick mig inte direkt på bättre humör.

Jag kollade på mig själv i min lilla spegel. En stor blåtira täcktes runt mitt öga. Läppen hade ett litet jack och på kinden hade jag blåmärken.

Något måste jag ju göra. Detta funkar inte längre.

Borde jag ringa polisen? Nej, pappa hade bara gett igen när han kommit ur häktet.

Jag tog min mobil från min skolväska och började fingra på den. Två missade samtal från två okända nummer.

Var det kanske Zayn eller Louis som ringt? Jag vågade inte ringa upp så jag lämnade telefonen på laddning.

" Welcome down to paradise city ..." lät min mobil.

Ett av numren som jag hade missat stod på skärmen. Nervöst svarade jag.

" Hallå? " frågade jag nervöst.

_______________________________________________________________________________________-

Vem är det i telefonen?! o.o

Det får ni reda på i nästa del av Nessa 8D