Hajjsan, Nessa har nt kunnat skriva och kmr nt kunna göra det på ett tag.

Nessa ska nämligen resa bort.

~ En månad senare ~

Med tunga steg gick jag mot den lilla sjön.Den hade varit min favoritplats i nära ... hela livet.

Sjön var den enda platsen jag kunde tänka ordentligt. Dessutom var det ett bra gömställe från pappa.

Ingen brukade komma dit. Ifall det kom någon så var det någ en hemlös gubbe.

Absolut ingen visste om detta ställe förutom jag. Det var bara jag. Även om det kunde komma någon annan slår jag vad om att det skulle varit första gången.

Längst inne i skogen ligger den. Platsen där vattnet är kristallklart, aldrig regnar, den bästa platsen med lugn och ro och ensamheten.

Min bästa vän. Ensamheten. Hon hade följt efter sedan barnsben.

Sjön hade varit en utmärkt plats att träna gymnastik på. I den sporten behöver man lugn och diciplin.

Även i konståkning. Fast i den grenen var jag inte lika duktig.

Men denna gången var jag inte ensam. Vid en av klipporna närmast vattnet satt hon. Joline.

Men hon var helt förändrad. Hon hade skinnstövlar (vilket hon sade att hon aldrig skulle ta på sig), en svart skinnjacka och ett svart hårband.

Där satt hon, gråtandes och stirrade utöver vattnet.

Natalie, du måste ju säga hej åtminstonde!

" H-hej ..." stammade jag fram.

Joline vände blicken mot mig, och tappade hakan.

_____________________________________________________________________________________________

Sista delen för Nessa på ett tag ...

Och ni ser på bilden vilka kläder Natalie hade på sig. Aja, seeya!