Jag gick med tunga steg från rälsen. Joline ville väl göra självmord. Låt henne göra det då. Inte för att jag bryr mig.

En liten regndroppe träffade min näsa. Ska det börja regna nu också? Tur att jag har träden som ett litet paraply.

Efter några minuters vandring kom jag äntligen ut ur skogen. Det hade börjat ösregna och jag hade inga regnkläder på mig.

Skit också. Nu kommer jag bli megablöt. Och jag kommer få skäll för att jag inte varit hemma i tid.

Jag sprang det snabbaste jag kunde med klackarna.

Jag sprang in i något och ramlade ner på marken.

" Förlåt, förlåt ... Natalie? "

Zayn stod framför mig. Han sträckte fram sin högerhand för att hjälpa mig upp.

Jag tog tag i den och drog mig upp.

" Jag är så ledsen. "

" Det gör inget, jag såg mig inte för ", log jag.

Zayn log tillbaka. Ett riktigt magiskt leende.

Jag trodde jag skulle dö. Hans leende var bländande. Han är mycket snyggare i verkligheten.

Jag har aldrig trott på kärlek vid första ögonkastet, men detta var verkligen ...

" Förresten, skulle du typ ... vilja göra något med gänget någon dag? " frågade han blygt.

" Gärna! Här är mitt nummer ", sade jag och sade mitt nummer.

Zayn skrev ner nummret på mobilen. Han nickade och gick iväg. Nu ska bara jag ta mig hem.

________________________________________________________________________________________

Äntligen! o.o

Hejsan. Det är så att jag (Nessa) har varit lite upptagen.

Under veckan har skolan börjat, har haft träningar, matcher och kompisar hemma.

Så jag har tyvärr nt kunnat skriva.

/ Nessa

Natalie gick sin väg, och jag rusade snabbt för att hinna.

Jag rusade, fram.

Och hoppade.

Att falla är som att drömma

Men om man faller för sista gången, är det mer som en mardröm...

Jag tänkte på de vackra orden mamma sa till mig när jag var liten.

" Tårar är inte bra, men tårar är inte dåliga "

Den vackra tanken, slog till.

Den hårda marken, träffade min bara kropp, och allt blev svart....

*

________________________

Ojojoj vilken kortis!!

Men kan inte skriva mer nu, då förstörs spänningen! :/

Pössis! :*

Lata Nessa Stylik slår till igen xD

Louis Tomlinson vet vad jag heter! Natalie Johanson, ett totalt okänt namn.

" Hur vet ni vad jag heter? " frågade jag dumt.

Killarna började gapskratta. Louis tog upp sin mobil och började fingra med den. Vad i ...?

Han tryckte upp skärmen i mitt ansikte för att visa mig ett videoklipp. På mig.

Videoklippet heter: ' The most gorgeous girl in the world! '

Där gör jag massor av gymnastikövningar och konståkningstrick. Klippet har över fem miljoner visningar.

Och 99 procent gillar det. Jag höll på att tappa andan. Detta är nog första gången andra tycker jag är bra.

" Jag har i alla fall inte varit med på det här! "

Alla såg på mig med en förvånad min.

Sedan spreds ett leende på deras läppar.

" Okej ..., men du kanske skulle vilja göra något ... någongång? " frågade Zayn blygt.

Jag nickade till svar och log. Då upptäckte jag att Joline hade gått. Jolines rangliga kropp var redan vid andra sidan parken.

" Förlåt, men jag måste gå! " sade jag och började småspringa efter Joline.

Hon började gå mot hennes hus. Kanske bäst att inte följa med henne in. Många hemska rykten går om hennes pappa.

Jag stannade motvilligt vid en bänk och satte på spotify på mobilen.

Efter bara en halvtimma såg jag hur Joline sprang ut från huset. Gråtandes.

Bäst jag följer efter henne så hon inte gör något dumt. Inte för att vara hennes mamma nu.

Hon sprang mot tågrälset bakom skogen. Hon ska väl inte ...?

Nej, hon får inte ta livet av sig!

Joline ställde sig utan några problem. Långt borta bland träden hördes tåget komma, närmare och närmare.

Snabbt drog jag i hennes handled och slungade tillbaka henne.

" Vad håller du på med?! Du kunde ju dött! " for det ur mig.

Joline gav mig världens hatiska blick.

" Som om du skulle bry dig! " fräste hon.

Det är ju sant. Jag räddade just livet på tjejensom mobbat mig sedan första klass.

" Du har rätt ... " mumlade jag tyst.

Jag sänkte ner blicken och gick sakta därifrån.

___________________________________________________________________

Äntligen ett kapitel av Nessa!!

It can't be true.

Connie Jay är en stor fet HORA!!

Mascaran rann nerför kindrna och över de dyra kläderna.

Men va fan, vem fan bryr sig när den enda vän man haft var precis som alla andra.

Jag är inte perfekt, vad alla andra än sagt.

Jag satte ena handen på det ruffsiga håret, och brydde mig inte om attd et såg hemskt ut.

Någon satte sig försiktigt brevid mig, och jag tittade försiktigt upp.

Där satt Natalie, och tittade med medlidande blick på mig.

Hur kunde hon? Jag hade ju retat henne i flera år.

Jag ställde mig upp, och fick syn på fem killar längre bort.

Jag stirrade, och de kom närmare.

- Hey! Är inte du Natalie Johanson?, skrattade Louis Tomlinson.

Jag tappade hakan.

Watta hell? Hur kunde han veta vad.... ?

Jag sprang med ansiktet begravt i händerna, sprang hem.

Jag visste att det var det värsta jag kunde göra, men jag kunde inte stanna här.

Jag snubblade på stenar och skrapade upp knäna.

Blodet rann nerför benen.

Jag ignorerade den gnagande smärtan, och sprang hemmåt.

Jag öppnade surt dörren, och sprang in i köket.

Där satt ingen annan än en full pappa.

- JÄVLA UNG JÄVEL!!!, skrek han.

Jag svalde, och stelnade till.

Han stapplade fram till mig, och slog mig hårt i ansiktet.

Jag skrek högt, och ramlade ihop på golvet.

Han tog fram en kniv, och skar djupa sår i handlederna, och skrattade fulmigt.

Jag skrek högre, och hoppade snurrigt upp.

Rädd rusade jag upp på mitt rum, och låste.

Jag ramlade ner på golvet, och skrek.

Skrek högt och länge, sedan tog luften slut.

Jag andades tungt, och blundade, ville komma härifrån.

Till Kroatien för sju år sedan.

När mamma levde och behandlade mig väl.

Vi satt på stranden, och jag skuttade runt i sanden.

- Mamma! Var med! , tjöt jag glatt, och hon skrattade lågt.

Hon gick elegant fram till mig och lyfte kärleksfullt upp mig i famnen.

Jag tjöt av skratt, och hon drog mig mot vattnet.

Älskade, rara, mamma.

Jag ställde mig vinligt upp.

Gick trögt fram till skrivbordet.

Satte mig yrt ner på stolen.

Blodförlusten gjorde mig yr, men vem bryr sig?

Jag tog upp fotot av mamma, och lät tårarna droppa ner på det vackra fotot.

På vackra mamma.

Där framme låg den.

Tågrälsen.

Jag gick snabbt och säkert fram till kanten.

Jag visste vad jag skulle göra.

Här skulle det sluta.

Allt skulle bli bra.

Träffa mamma igen.

Långt borta tutade tåget, och jag svalde.

Det är dags.

Hag klev fram, hoppade över stängslet, och såg tåget komma farande i kröken.

Jag ställde mig beredd.

Jag tog det första steget.

Men stoppades.

En hand greps tag om min handled, och drog mig bakåt.

Jag vände mig snabbt om.

Och såg en skräckslagen Natalie.

- VAD HÅLLER DU PÅ MED?!!, skrek hon.

- DU KUNDE JU DÖ!!, grät hon.

Hon skulle för fan inte bry sig om det!

___________________________

Aooch!

Hoppas att ni fattar vad hon tänkte göra...

PÖSSIS!!

Efter skolan gick jag snabbt hem för att byta om.

Det blev ett vitt linne med aprikosfärgade byxor och en matchande kavaj. En liten, vit clutch som accesoar.

Jag ålade i mig i mina vita pumps och satte en rosett i håret. Nu ser jag okej ut.

Jag gick ut ur huset och raka vägen mot parken. På en nänk satt Joline och grät.

Har hon äntligen kommit på att Connie var en bedragare?

Kanske borde trösta henne ändå.

Jag satte mig bredvid henne, i hopp om att hon skulle märka mig.

Hon fortsatte att snyfta och snora. Alla är visst inte perfekta.

" Har det hänt något? " frågade jag svagt.

Joline vände blicken mot mig.

" Som om du skulle bry dig. Jag har ju retat dig i alla år. "

Det hon sade var sant. Men något måste jag ju göra!

" Fick du reda på att Connie var en falsk häxa? " frågade jag.

Hon gav mig en medlidande blick. Det betydde nog 'ja'.

Jolie så bokstavligt talat hemsk ut. Håret stod åt alla håll, ögonen var rödgråtna och svarta.

Alla har visst inte sina dagar.

" H-hur visste du det? " frågade hon frövånat.

Jag ryckte på axlarna. Vem tycker INTE att hon är en häxa?

" Ja du. Jag är smart nog att förstå det ", sade jag sarkastiskt.

Hon gav mig en irriterad blick och ställde sig hastigt upp. Joline hade fått syn på något. Undra vad.

" Är inte det där One Direction? " frågade hon förvånat och pekade.

Jo, det var One Direction. Men jag har aldrig gillat dem. Undrar varför hon bryr sig. Joline är väl inget fan?

Dem började gå hitåt.

" Är inte du Natalie Johanson? " skrattade Louis Tomlinson.

Joline tappade hakan. Jag också. Den första som faktiskt vet mitt namn.

________________________________________________________________________

Inlägg av Nessa. Skriver imorgon eftermiddag. C'ya

Jag stirrade på Connie.

Va fan? Varför började hon gråta bara för att tönten la till en kommentar?

Jag suckade frustrerat .

Vilka jäkla människor som finns runt om en.

Jag slog till Connie på armen, och hon tittade surt upp.

- Om du är klar med att böla, så ska vi ha sista lektionen nu!, sa jag menande.

Hon stönade, och drog fram en våtservett ur väskan, och duttade lätt på den våta mascaran nedanför ögonen.

Jag drog henne mot Kemi-labbet, och öppnade försiktigt dörren.

Fille brast ut i gapskratt, när han insåg att Connie gråtit.

- Vilken jävla känslig hora! , utbrast han skrattande. ( Sorry för orden, men... )

Connie gav honom en bitchig blick, och vi gick snabbt mot våra platser.

- Inte en cans att jag tar på mig denna igen!!. stönade jag när Connie räckte mig labbrocken.

Hon gav mig en hånfull blick, och jag ryggade tillbaka.

Watta fuck?

- Det var allt för idag! Hoppas att vi träffas imorgon!, sa Mrs.Karp och gav Alexander en sur blick.

Jag skrattade.

Connie drog mig hårt mot våra skåp, och jag gav henne en bitch-blick, innan jag snabbt låste upp skåpet.

Jag drog ut väskan, och slängde ner sminket och mobilen jag haft i fickorna, i nödfall ni vet.

Jag gick smidigt ut på gårdsplanen, och väntade surt på den slöa Connie.

När hon väl kom ut, kom hon ut med den näst populäraste tjejen i skolan.

Cloe.

Connie flinade elakt mot mig, och krokade sin arm i hennes.

Ursinnigt rusade jag fram till henne.

- VAD HÅLLER DU PÅ MED, DIN BITCH?!!, vrålade jag, och Cloe drog snabbt åt sig sin arm.

Hon svalde, och rusade därifrån.

- Jag insåg att jag måste dela populariteten med dig, så jag drog mig mot den ännu mera populära Cloe!, flinade hon.

Jag stirrade på henne, båda förvånad och ilsken på samma gång.

Folk hade börjat samlats runt oss, för att se vad som var på gång.

- SÅ DET DU MENAR, ÄR ATT DU BARA VAR VÄN MED MIG FÖR MIN POPULARITET?!!, skrek jag ursinningt.

Connie nickade elakt.

Ilsket hoppade jag på henne, och mottade ett hårt slag mot hennes näsa.

Hon skrek och höll sig förskräckt om den röda näsan.

Blodet rann mellan hennes fingrar.

Jag backade surt, och sprang sedan så snabbt det går med högklackat hemmåt.

Så går det om man har vänner! ...

________________________________

Stackars Jollie!   

Lilla kapitlet från mih! ^^

PÖSSIS!!

Skolan. Ett helvete. För mig. Att bli retad av allt och alla. Jag måste helt enkelt förändras.

Till den jag var förut. Om det går.

Jag måste försöka. Annars kommer det fortsätta så här.

I min lilla väska låg en aldelles ny mascara jag fått av mormor. En idé ploppade upp i huvudet.

Om jag sätter på mig mascraran kommer dem säga 'fjortis' till mig. Då kan jag kaxa tillbaka.

Smart, Natta.

Eftersom det var rast gick jag snabbt till tjejtoan. Snabbt som ögat kletade jag på några lager med mascara.

Det blev ändå ganska snyggt.

Självsäkert gick jag ut genom korridoren.

" Fjortis! " skrek Connie.

" Connie, lilla. Jag gör allt för att likna dig ", svarade jag tillbaka.

Alla stod förlamade vid skåpen. Alexander började tjoa om Catfight.

Gärna för mig.

Connie brast ut i storgråt.

Herregud. Är hon fyra? Jag gav ju bara henne en liten kommentar.

Joline höll sig ifrån tårarna. Jag trodde att dem skulle bli arga.

Ett skratt brast ut från mig och jag gick stadigt mot engelskan.